Svartbäckens Egnahemsförenings jubileumsskrift 1913 – 2013

Svartbäckens ytterstad – en bo-stadshistoria

av Carl Erik Bergold

2013 firade Svartbäckens Egnahemsförening 100 år och i samband med detta gav föreningen ut en jubileumsskrift kallad ”Svartbäckens ytterstad – en b0-stadshistoria”. Jubileumsskriften finns även tillgänlig som PDF här.

Före 1910: en utmark

Svartbäcken står sedan medeltiden som benämning på en av ·de ursprungliga delarna i Uppsalas innerstad, öster om Fyrisån. Efter stadsregleringen 1643 kom namnet att stå för den ordnade stadsfyrkanten i nordöst med gräns i nuvarande Skolgatan (före 1869 /Norra/ Ladugatan). Svartbäcksgatan lades då som linjerät huvudgata fram till Ladugatan där stadstullen hade sin plats. Därefter var landsväg, Norrlandsvägen, som följde den urgamla leden längs moränsträckningen över slätten. Men först efter att ha tagit sats genom ett rätt sankt parti vid Fyrisån, tidvis översvämmat av ”Svarta bäcken” med mynning strax norr om nuvarande Haglunds bro och som så sent som på 1920-talet blev tyglad, lagd i kulvert.

Området norr om bäcken var en genomfartsort präglad av landsvägen, med tiden också av modernare trafikslag. Uppsala fick på 1870-talet en kraftig tillväxt med verksamheter som gynnades av järnvägsbyggen. På åkermarken norrut ledde nu stambanan till Sala och Gävle-järnvägen. I anslutning till trafiklederna (området kring nuvarande Svartbäcksgatan, V:a Järnvägsgatan och Repslagargatan) uppkom snart en osorterad bebyggelse, fabrikslokaler och bostäder för arbetsfolk. Också längs landsvägen mot Gamla Uppsala, som gick som en avgrening från Gävlevägen högre upp genom området, blev en bebyggelse. Exploateringen skedde på avstyckad privat mark utanför stadens domän och insyn. Bebyggelsen i detta ”Yttre Svartbäcken” framstod tidigt undermålig, inte minst vad gällde sanitära förhållanden, som för lång tid framåt också satte en stämpel på det sociala innehållet. Till den proletära prägeln bidrog ”Invaliden”, fattigvårdsinrättningen (från 1815), längre ut vid infartsvägen, nära ån. I övrigt var här i stadsutkanten leråkrar, vid Tunaberg med täkter för tegelbruk och sedan Galgbacken, nyttjad som grustag med särskilt spår lagt in mot Salabanan.

Missförhållandena i den nya förstaden ledde till en utvidgning av stadsområdet, reglerad med planordning, vilket skedde 1880. Plangränsen gick nu vid nuvarande Sköldungagatan med Timmermansgatan lagd som nytt ordnat stråk centralt genom området. Där tillkom på 80-talet, närmast innerstaden, mer gedigna bostadshus. Också verkstadslokaler fick ordnade former, etablerade kring Salabanan (f.d. Fabriksgatan). Spårväg med linje längs Svartbäcksgatan, dragen fram till järnvägen 1906, innebar att förortsområdet fick bättre kontakt med stadskärnan.

1910-1924. Egnahemsområdet. Samhällsbyggande i kommunal regi (Nya Svartbäcken)

Åren efter sekelskiftet skedde en brådstörtad stadstillväxt med, som följd, bostadsbrist och missväxt av osorterade arbetarsamhällen utanför plangränsen runt om staden. Att ordna arbetareklassens bostadsvillkor blev en uppgift som hade högsta prioritet. Efter utredningar beslutades om kommunala åtgärder: ett samhällsingripande som omfattade alla områden av planering och byggande, en unik satsning. Staden ställde mark till förfogande där kommunen med administrativa och ekonomiska medel garanterade en utbyggnad med goda bostäder, särskilt anpassade till arbetarkategorier.

Efter förebild hur arbetarbostadsfrågan hanterats i Stockholm, skedde en satsning på mark samlad i kommunal ägo och nära industriområde. Mest gynnsamma läge såg man i det yttre Svartbäcken. Staden ägde jordarna norr om .nuvarande Gamla Uppsalagatan upp mot Galgbacken. Området söder om Landsvägen däremot, var i privat ägo. Kommunen gick nu in och förvärvade den marken, den första stora fastighetsaffären i stadens historia. Hela området mellan nuvarande Stiernhjelmsgatan och upp till stadsgränsen mot Gamla Uppsala (utmed dagens Norra Skogsbältet) var därmed i stadens ägo och möjlig att läggas under plan. Här blev förutsättningar att ordna en utbyggnad i helt nya former. Utifrån en ny planlagstiftning (från 1907) kunde bebyggelsen ges en mer varierad utformning, samtidigt reglerad i alla detaljer. Detta tillät uppförande av enklare och billigare hus men ändå med garanterad hög teknisk och sanitär standard. Staden var markägare men också byggherre. Liksom i Stockholm tillskapade staden (1911) en kommunal organisation, en Egnahemsstyrelse, som med subvention av tomtpris och gynnsamma lån gav möjlighet.för arbetarehushåll att ordna sin bostadsfråga. Utbyggnaden skedde i form av ”trädgårdsstad”, en ordning med lantlig karaktär, en ”stadsby”, efter förebilder hämtade från England och Tyskland. Planen, fastställd 1910, utförd av stockholmsarkitekten Per Hallman, tidens ledande yrkesman i planfrågor som staden anlitat, var en uppvisning av moderna gestaltningsprinciper med variation av gatunät, kvartersutformning och byggnadstyper. Merparten var friliggande småhus, längs större gator sammanbyggda ”radhus” och flerfamiljshus. Platser var reserverade för offentliga byggnader, institutioner, liksom affärslokaler, lagda vid ”salutorg”. Genomgående var det stora inslaget av grönska: alla bostadsträdgårdarna, för odling till husbehov, kompletterade med parker (också inom kvarter) och längs alla större gator, förgårdar med planteringar. Boende i flerfamiljshus hade inom kvarteren tillgång till ”planteringsland” (kolonilotter). Detta det ”Nya Svartbäcken” var i allt en kontrast till den tidigare osorterade förstaden

I ett första skede, fram till 1916, skedde en intensiv utbyggnad innan kriget lade ekonomiska hinder i vägen. 66 hus kom då till utförande, de flesta friliggande ”egnahemsvillor”, i ett och halvt plan, med inredd vind. Det var nu alls inte ”egna” hem. Byggnadsordning och kommunala lånevillkor föreskrev ett byggande med två lägenheter: 2 rum och kök på nedre botten för byggherren och på övre våningen, 1 rum och kök till uthyrning. Kommunens lånemedel täckte bara delar av byggkostnaden. Utan hyresgäst hade egnahemsbyggaren knappast kunna amortera sina lån. Genom planordningen hade då också staden sett till att fler boende kom i åtnjutande av höjd standard. Byggnads- och lånerätt var enligt särskilt reglemente förbehållet ”mindre bemedlade” och – ordentliga – arbetare, med intyg på skötsamhet, både vad gällde person och ekonomi. De som kom ifråga tillhörde inte de mest utsatta hushållen. Bland bosättarna fanns metallarbetare (många från Nymans Verkstäder) och anställda vid Larssons skofabrik – på gångavstånd, där företagen kunde bidra med särskilda lånemedel, En annan större grupp var byggnadsarbetare, murare och snickare, som med eget arbete bidrog till att sänka bostadskostnaden. Av andra hantverkare märktes främst skräddare, fem ·stycken, några med verksamhet i fastigheten. Här var också en kategori offentligt anställda, inom stat och kommun: brevbärare, folkskollärare, anställda vid gasverket, televerket och spårvägen.

Det var tomtmarken närmast innerstaden som självklart först kom i fråga, Planen, här i sitt centrala läge, var disponerad för en mer koncentrerad, ”radstående” bebyggelse, som skulle ge ett bättre ekonomiskt och bosättningsmässigt utbyte av marken. Detta gällde t.ex. inom kvarteren mellan Vikingagatan och Valhallagatan. Ingen nybyggare dock, ville här följa planordningen. ”Radhus” gav associationer till statarlängor och bruksbostäder och en negativ stämpel åt boendet. Nybyggarna ville känna sig som ”villaägare” och kunna gå runt sitt hus och i sin trädgård. Egnahemsstyrelsen kunde förstå värdegrunden och tillät konsekvent undantag från byggnadsordningen. Först sedan styrelsen gått in med ytterligare subventioner uppfördes radhus enligt planen invid Stiernhjelmsplan, i båda fall (1913 och 1915) ritade av stadsarkitekten för att ge dem kvalitetsstämpel.

Efter kriget fullföljdes utbyggnaden av planområdet fram till Gamla Uppsalagatan. Höjda kostnader ledde då till ett byggande med merparten lägenheter i större, tvåvånings radstående hus: i en del fall subventionerade av de boendes arbetsgivare, men också i form av hyreshus, som sambyggen i regi  av stad och industriföretag. Den snäva budgetramen frambringade också en ny typ av bostadshus, parställda eller tvåkopplade egnahem (2-4 lägenheter), ett mellanting av bostadsvilla och radhus. För hustypen stod en lokal byggnadssnickare. Med tre hus uppförda (vid Auroragatan och Valhallagatan) var det ett företag som var inledning till något nytt inom stadens byggnadsbransch.

1925-1938. Egnahemsvillor – ett privat byggande (Yttre Svartbäcken)

Stabiliserade ekonomiska förhållanden in på 20-talet, gav iμdustri- och befolkningstillväxt och en framtid att planera. Från 20-talets mitt fortsatte byggandet inom Hallrnans planområde, nu norr om Gamla Uppsalagatan, men då (1925) utifrån en reviderad plan. Hallman stadsdelsplan såg man vara otidsenlig. Med all sin variation var den svårhanterlig och oekonomisk, inte minst vad gällde gatudragningar och tomtindelning. Planansvarige, stadsarkitekten Gunnar Leche, utgick från en ny helhetsplan för staden, framställd 1921, också då av en expertkonsult, Albert Lilienberg, stadsingenjör i Göteborg. Gatunätet blev nu mer rätlinjigt, som också gav mer enhetliga kvarters och tomtgränser. Här blev färre offentliga rum, institutioner och parkmark, och då lagda mer strikt inom planen. Inte heller fanns den tidigare variationen av byggnadstyper. I stort gällde hus friliggande på trädgårdstomt. Kvarteren i väster, närmast Svartbäcksgatan blev avsatta för en tätare typ av bebyggelse lagd kring gårdar. 

Planområdet, med inemot 130 tomter, sträckte sig upp till Stenkilsgatan. Där sker nu en kontinuerlig utbyggnad fram till 1939. Den kommunala egnahemsstyrelsen hade under det här skedet en mer underordnad roll. Den tillhandahöll tomtmark och förmedlade lån, men nu bara som ombud för statliga medel, innan ·verksamheten avvecklades 1935.

Byggandet sker med en ökad standard: med mer likartade hus men också med bättre utrymmen och utrustning. I den nya planen blev det större tomt- och byggnads-/lägenhetsytor: o. 900 kvm (mot ca 750 kvm i Hallmans plan), resp. 85-90 kvm (mot knappt 80 kvm). Husen, fortfarande i 1,5 våning, hade tak med högt brutna fall, som med ökad takhöjd gav en närmast fullt inredd vind. Som tidigare innehöll husen 2 lägenheter, men nu närmast jämnstora, med 2 rum och kök, jämte stor ljus ”hall”, på båda plan. Den äldre standarden med kakelugn, kallvatten och torrklosett, blev efter 1930 ersatt med värmepanna, WC och badrum, i alla fall i källare. Förstoringen av lägenhetsytan var en åtgärd i planen, avsedd att underlätta uthyrning av extrabostaden. Bostadssökanden började nu kräva en högre standard. Bland dem som bosatte sig här fanns byggnadsarbetare, som tog sin bostadsfråga i egna händer, ibland också med egenritade hus, då under kontroll av stadsarkitekten Leche. Leche fungerade som egnahemsstyrelsens tillsynsman och stod i flera fall själv för ritningsuppdrag. Metallarbetare var också företrädda. Egnahemsverksamheten började annars vid den här tiden ändra karaktär.

Inriktningen mot mindre bemedlade och särskilt arbetarhushåll, var inte särskilt framhållen. Höjda tomt- och byggkostnader och sämre tillgång till lån, uteslöt vanliga arbetare. Istället: stadsdelen hade med spårväg och snart också buss, fått långt bättre förbindelse med centrum, service och arbetsplatser. Statusen på området ökade. Det ledde till en mer differentierad inflyttning och med ökat inslag av ”medelklass”, tjänstemän och fria företagare, med yrkeskategorier som kamrer, postiljon, fanjunkare, polis, verkmästare.

Efter 1935 blir också byggenskapen mer skiftande. Hus börjar inredas med fler lägenheter, ”fåfamiljshus”, eller ”hyreshusvillor”, i två hela plan, ”funkislådor”. Kataloghus, typvillor, är andra nya tillskott. Elementhus i trä, flerfamiljshus i två våningar, med hyres- eller bostadsrättslägenheter uppförs under krisår, 1934, och under de första krigsåren på 40-talet, samlade i ett kvarter, Visbur, centralt inom stadsdelen. Det offentliga rummet var begränsat. Mest framträdande blev Sköldungagatan: gränsgata i 1880 års plan och tänkt som huvudled, en del av en tingboulevard, i den plan Hallman presenterade 1910.

Leche behöll anslaget med gatan, anlagd med bred mittplantering och kantad av trädrader. Som utväxter längs gatan lades två ”kvarterstorg”, Rurik- och Emundsplan, intima trädplanterade platser omgärdade av bostadsvillor. En betonad axel blev också Vikingagatan: ett korsande stråk breddad med förgårdsmark i riktning mot en avslutande fond, Tunåsens sjukhus, kronikerhemmet: den enda offentliga byggnaden inom stadsdelen, anlagd 1928.

Inför utbyggnaden av området (1925) förlängdes spårvägen ut till Gamla Uppsalagatan med ändhållplats vid Vikingagatan, i nära läge till ”butiksbostadshus”, som blev ”centrum” i egnahemssamhället.

1939-1945. Småstugeområdet. Ett folkhem satt i system (Norra Svartbäcken)

Under den senare delen av 30-talet rådde högkonjunktur. Med behov av arbetskraft för all slags verksamhet följde en stadig nyinflyttning. Detta påverkade också Svartbäcken. Den yttersta delen, området norr om Stenkilsgatan, var i 1925 års plan avsatt för koloniträdgårdar. 1937 fastställdes en ny plan för stadsavsnittet, nu med permanent bebyggelse, ett samlat område för ”småstugebyggen”. Småstugan, liksom en gång egnahemmet, var ett husbygge tillämpat efter förebild från Stockholm. Stockholms stad hade på 10 år (från 1927) uppfört tusentals småhus på kommunal mark i ytterstaden, allt i egen regi; planering, finansiering och byggande. Ett. byggföretag som var effektivt, tekniskt som ekonomiskt, grundat på seriebyggande. Det gällde några få och standardiserade hustyper, minutiöst genomarbetade med mått och material. Byggnadsdelar och inredningar tillverkades på fabrik för vidare transport och montering på byggplatsen, en liten trädgårdstomt. Produktionssättet bidrog till radikalt sänkta byggkostnaderna där sedan egna insatser från husägaren kunde pressa priset ytterligare. Nu kunde också vanligt folk bo bra.

1935 ersattes Egnahemsstyrelsen av en ny organisation, Småstugebyrån, med verksamhet motsvarande den i Stockholm. I snabb takt tillkom sedan två områden av ”stockholmsmodell”: på Kungsgärdet (1937) och i Fålhagen (1938). Därefter blev läge för byggenskap i det yttre Svartbäcken. Området fanns tidigt med i utbyggnadsplanerna men fått anstå då man såg det ligga alltför avsides. Men nu var det inte längre staden som skötte byggenskapen. Man såg sig inte ha resurser att administrera arbetet. Istället slöt man ett avtal (1938) med HSB, som genom sin riksorganisation kunde ställa upp med medel för byggande. Stadens insats var den billiga tomtmarken. Det var inget litet projekt. Planen omfattade 126 tomter fördelade på tio kvarter. Området blev intensivt utnyttjat. Kvarteren ligger långsträckta med svagt böjd kont1n-, som följer gränslinjen i norr, brynet på den skogsplantering som tillkommit på 1910-talet, Norra Skogsbältet (von Bahrska häcken). Fyra smala gator, närmast trädgårdsgångar (7 m breda), för mellan kvarteren. Centralt i kvartersordningen löper en korsväg, ett gångstråk, i den inre delen breddad till park. Tomterna var små, närmast halverade jämfört med tidigare, 450-520 kvm beroende på hustyp. Dessa var s.k. ”Borohus”, elementträhus från fabrik i Landsbro, som HSB just förvärvat. Det fanns fem alternativ av olika standard, 2-4 rum och kök med bostadsytor på 58-80 kvm. Husen var i ett plan och utgrävd källare, med plats för förvaring och tvättstuga med bad. De större husen hade badrum på bostadsplanet.

En första byggnadsetapp med 68 hus, halva området, stod klar redan det första året, 1939. En stor del av arbetet med grund och montering gjordes av bosättarna själva, hela familjen, ofta med hjälp av släkt och vänner och arbetskamrater. En strikt byggnadsordning rådde. Typhusen med jämn sättning gav disciplin åt gaturummet. Och kring husen rådde, bokstavligen, en ”trädgårdsordning”, stipulerad i köpekontrakt. Här föreskrevs i en ”planteringsplan” regler om växtslag på och i avgränsningar av tomten. Inga högväxande träd fick planteras och skugga omgivningen. Plank och staket fick inte resas: istället häckar, ansade och lågklippta för att ge en trevlig insyn i området och fä det att framstå som enda sammanhängande trädgård. Småstugeområdet var ett kollektiv. Ett anslående kooperativt inslag fanns här också i ett nybygge vid Stenkilsgatan, Konsums tredelade butikshus i en modem ”affärsfunkis”.Kriget satte tillfälligt stopp för vidare utbyggnad. Slutförandet, med 58 hus, skedde 1942-1944.

 Planansvarige, stadsarkitekten Leche, hade annars vissa förbehåll mot småstugan. Han hade hellre sett en fortsättning med den äldre typen egnahem. Två- eller täfamiljshuset på sin större tomt såg han som ett bättre alternativ genom möjligheten till bostadsuthyming, med vinst både för samhälle och privatperson. Byggnadsstiltjen de första krigsåren gav Leche tillfälle att pröva möjligheter att återgå till och samtidigt utveckla den gamla ordningen. Han skulle, på uppdrag av staden, utarbeta ett program som gjorde det möjligt att återuppta byggande av bostäder och då åtkomliga för hushåll med ordinär inkomst. Lösningen blev ett s.k parkopplat hus, uppförda med träelement och enkelt lösvirke. Det byggde på småstugans grund men med dubbel sättning. En hushalva höll 49 kvm, 2 rum och kök. Lägenheten hade, till skillnad mot småstugan, också inredningsbar vind. Den kunde redan från början, som i 10-talsbebyggelsen, inredas med ett rum och kök, men var annars ett utrymme att utnyttja när familjen växte. Också andra alternativ var möjliga. Det var, som Leche kallade den, en ”flexibel” bostad, som kunde anpassas till växlingarna i familjecykeln. Sammanlagt kunde ett hus rymma fyra lägenheter: en motdemonstration mot småstugan. Bostadstypen kom till utförande i yttre Svartbäcken på mark som staden ägde i kv Holmfrid, utmed Ingvarsgatan, gränsgata till småstuge- och villaområdet. 16 hus uppfördes i två etapper 1942-1943. Den första med 10 hus ritade av Gunnar Leche, de övriga av Byggnads gillet, ett företag med koppling till fackföreningsrörelsen. Enheten i bebyggelsen förstärktes av en gemensam planteringsplan upprättad av stadsträdgårdsmästaren.

Under de senare krigsåren fullföljs också utbyggnaden av resterande tomter mom det äldre planområdet. Det gällde då fåfamiljshus i två våningar, en del kataloghus i trä.

1946-2012. Grannskap bli närstadsdel.

Vid krigets slut var trädgårdsstadsdelen i det närmaste fullbyggt. Nu gällde istället satsningar i närområdet. Uppsala blev under kriget tilldelad två flygförband förlagda till Ärna, på cykelavstånd från ytterstaden. Kring utfartsvägen, Svartbäcksgatan, anlades på kort tid en hel stadsdel med bara flerfamiljshus för att täcka behovet av bostäder åt personal, ”Flottiljstaden” (utbyggd 1942-1945). Trädgårdsstaden blev del i ett ”grannskap”, som var beteckningen för denna tidens nya slags bostadsområde. Till detta hörde då också samhällsinrättningar. Anläggningar utmed Swedenborgsgatan, gränslinjen i ny-området, kom då även egnahemsboende till godo: ”Fyrisgården” med daghem och lokaler för mödravård och fritidsverksamhet (1945) och folkskolan i Domarringen, också inredd med bibliotek (1948). Kring 1950 fullföljdes bebyggelsen med flerfamiljshus, längre ut i Tuna Backar: det stora samlade hyreshusområdet byggt i stadens regi, jämte privatbyggda föreningshus.

Fram till idag har det därefter mest rört sig om kompletteringar: på 1960- och 80-talet med flerfamiljshus på mark som tillhört tegelbruket invid Tuna Backar, under samma skeden också ute i Tunaberg. Det var där på mark som tidigare tillhört landskommunen, Gamla Uppsala, inkorporerad 1947. I området ingick också bebyggelsen med egna hem vid nuvarande Sandgropsgatan. Där, ytterst vid Svartbäcksgatan, skedde sedan kring millennieskiftet en samlad utbyggnad med flerfamiljshus: byggnader som utgöt mur mot Bärbyleden och ram kring den gamla grusgropen vid Galgbacken.

I den inre delen, söder om Gamla Uppsalagatan har det sedan 50-talet skett rivningar av äldre bebyggelse, med nytillskott av både flerfamiljshus och radhus. Inom området för äldreomsorg (gamla Invaliden) längs ån har det hela tiden pågått en utbyggnad med .inslag också av vanliga bostäder, radhus och flerfamiljshus. I övrigt, vad gäller bebyggelsen med egnahem, villor och småstugor, har förnyelse, med några undantag, skett genom om- och tillbyggnader. Tunåsens sjukhus genomgick under årtiondena förändringar med rivningar, om- och tillbyggnader, innan verksamheten, på 1990-talet, avvecklades. Där är nu istället bostäder.

Stadsdelen idag

Yttre Svartbäcken idag, ingår i en sammanhängande stadsbygd. Stadsdelen har förtätats och fått en direkt koppling till innerstaden, något som skapat trafikproblem. Genomfartstrafiken har i all tid varit en störningskälla inom stadsdelen. Med nydragningen av E 4 via Tycho Hedens väg (1965) skedde en rejäl trafikminskning längs Svartbäcksgatan. Dock kvarstod problem utmed Gamla Uppsalagatan. Gatan var länge länk för trafiken i öst-västlig riktning genom staden. Utbyggnaden av Luthagsleden (1976) innebar en avlastning, men först med fullbordandet av Bärbyleden (i etapper 1995 och 2007) blev stråket en mer lokal gata. Fortfarande förekommer en ganska omfattande trafik. Till detta har bidragit utbyggnaden av det gamla friluftsbadet vid ån, omvandlat till äventyrsbad och multisport-arena. ”Fyrishov”: en turistattraktion i nivå med domkyrkan. I de gamla planerna spelade bilen ingen särskild roll. På 30-talet tillkom garage i källare på enstaka hus. Från 50-talet dock, skulle bilen bli närmast ett bostads.komplement, som krävde sitt utrymme. Men på småstugans tomt fanns inte särskilt stor plats. Bilismen skulle i trädgårdsstaden komma att kräva sina offer.

Stadsområdet har dock visat sig vara livskraftigt, nu med en hundraårig byggnadshistoria. Det yttre Svartbäcken framstår idag som en ytterst attraktiv bostadsort: stadsnära, med hus som ger hög utrymmesstandard både inom och utanför lägenheten, uppförda med omsorger om arkitektur, gårds och gaturum, med trädgårdsgrönska och planteringar. Det är faktorer som lett till höjda fastighetspriser. Ursprungligen byggd för mindre bemedlade arbetarfamiljer har stadsdelen övertagits av nya kategorier boende. Hit har flyttat kapitalstarka hushåll. Här får de plats för bil samtidigt med bekvämt cykelavstånd till stadskärna och resecentrum och bara gångvägs från friluftsområden. Svartbäckens trädgårdsstad är en robust konstruktion, samtidigt med fint insatta detaljer. Det har ett stort bruksvärde men inte minst, ett symbolvärde. Området, avsett för låginkomsttagare, blev byggt med en omsorg som skulle ge kvalitetsstämpel åt hela stadssamhället. En skylt för den goda staden Uppsala. Detta har nu kommit eftervärlden till godo. Den tidiga trädgårdsstaden svarar också mot nutidens behov av ”det hållbara samhället”. Här är bostäder med stomme och inredning i materialkvaliteter som medger återanvändning och med utrymmen som kan disponeras på varierat sätt, med trädgårdar som kan odlas. Egnahemsområdet hade extrautrymmen som idag blivit en stor tillgång. Uthyrningsbostädema har mer än väl kunna ge rum åt dagens krav på utrymmesstandard, liksom trädgårdstomten. Detta gäller generellt all bebyggelse med tvåfamiljshus, de flesta idag enfamiljsbostäder, men möjliga att konvertera till fåfamiljshus. Småstugeområdet med sina knappa mått är mer svårhanterligt. Områdets kvaliteter är uppmärksammade och även markerade i kommunala dokument. Hela trädgårdsstadsdelen är i dag, efter inventering, markerad med klassning som ”Särskilt värdefull miljö”. Värderingen berör konstnärliga kvaliteter, arkitektur och stadsrum, liksom betydelsen av områdets social- och kulturhistoria. För två delområden tog kommunen 1988 beslut om särskilda skyddsbestämmelser, med riktlinjer för att garantera och förvalta kulturvärdet inom områdena. Detta gäller:

1. 1. Kvarteren vid Stiernhjelmsplan och kring Idunagatan, centralt inom det äldsta egnahemsområdet.
   2. Småstugeområdet i Norra Svartbäcken.

Övriga avsnitt inom trädgårdsstaden utsågs som ”intresseområden”, men utan ”garantistämpel”. Beslutet 1988 om skyddsklassning gällde avgränsningar av områden. Detaljer sedan i hanteringen, om vad som skall beaktas och då på vilket sätt, blev inte fastlagt utan hänsköts till framtida avgöranden: vilket skulle dröja. I det yttre Svartbäckens skyddsområden saknas ännu (2013) en genomarbetad och fastställd skrivning av ”kvalitetsregler”.

Det yttre Svartbäcken har nu hunnit brukas av flera generationer; gradvis anpassat till sin tids behov och som fått ske efter ”bästa förmåga”. Merparten av bebyggelsen är och har varit slitstark och genom sin konstruktion också användbar på ett flexibelt sätt. Nu skiljer sig dock förutsättningarna

för bostadsåterbruk från område till område, med karaktär som skiftar, kopplat till utbyggnadstiden. Området i den första utbyggnadsetappen, 1910-talets egnahem, har en mycket sammansatt karaktär: flera och olika hustyper, ganska tätt satta och byggnader sedan med individuell utformning. Till detta kommer gaturummen med varierad sträckning och inramning av grönska, Här fmns ingen ”standard”. Nästföljande byggnadsetapp, inom 1925 års plan, framstår mer enhetlig, som en medveten kontrast till vad man då såg ”vildvuxet” i 1910 års plan. 1920- och 30-talens förstorade ”egnahem”, tvåfamiljsvillorna med regelbunden sättning på en större tomt, är ”typhus” som håller, kan man säga, en ”grov” standard. Den sista byggnadsetappen, inom 1937 års plan, med 30-och 40-talens småstugor och parhus, framstår uttryckligen som en enhet: en standard med precision, som saknade motsvarighet i tidigare stadsbygge.

Hur ser det då ut i trädgårdsstaden idag? En inventering och dokumentation gjord i oktober 2012 visar på en väldigt skiftande hantering av bostäderna. Studien har tagit fasta på byggnadskick med bedömning av karaktär. Det går att urskilja fyra huvudkategorier: 1. (väl) bevarad (ursprunglig) karaktär, 2. förändrad, 3. förvanskad, 4. med omfattande nya tillägg/alt. ny byggnad. Här går det också att ta fasta på varianter, med förändringar och tillägg som har skett med anpassning till det äldre skicket.

Antalet fastigheter inom mmådet är runt 350. Av dem kan 85 byggnader(. av beståndet) ses ha behållit sin ursprungskaraktär. Det gäller volym, materialverkan, färgsättning och byggnadsdetaljer. Hos merparten hus har alltså skett ingrepp; många med omfattande förändringar, en del helt förvanskade. I 54 fall dock, har förändring skett där tilläggen, vid ombyggnad och renovering, anpassats till den gamla byggnaden. Antalet helt nya byggnader är få: två på avrivna tomter, fyra på avstyckningar och sex på tidigare outnyttjad mark.

I det äldsta egnahemsområdet, söder om Gamla Uppsalagatan (99 fastigheter), har 1/3 av husen (34 st) bevarad tidsprägel. Inom de skyddsklassade kvarteren mellan Swedenborgsgatan och Vikingagatan har det efter 1988 skett en hyfsning av fasader med återställande av material och byggnadsdetaljer för att anknyta till ursprungsskick~t. Detta gäller dock inte husraden längs Gamla Uppsalagatan som, med några undantag, har helt ändrad karaktär. Inom 1925 års planområde ( o.120 fastigheter) har likaså 1/3 av byggnadsbeståndet (42 hus), en bibehållen tidsprägel. Förnyelse har annars i många fall (33 hus), skett med bara måttliga ingrepp. I småstugeområdet (126 hus) finns, trots skyddsklassning, bara nio byggnader kvar i ursprungsskick. Efter 1988 har det kontinuerligt skett ingrepp i byggnadsbeståndet: utbyggnader, fasadförändringar genom materialbyte eller tilläggsisolering, utbyte av byggnadsdetaljer, fönster, dörrar, yttertrappa. I några fall också med resning av våningsliv och takhöjd, som medgett inredd vind. Mot gata och grannar, istället för häck, murar och högresta plank. Tomtavstyckning har skett på fastigheter med nybyggen närmast skogsbältet.

Just småstugebebyggelsen har varit känslig för förändringar; typhus av stort antal, samlade till en enhet, uppförd under begränsad tid i en strikt styrd och kontrollerad process. Ett samhällsbyggande med precision, åstadkommet i en tid där det gällde att utverka maximal nytta inom begränsade ramar. Småstugan kan man se som en synonym för ”folkhemmet”; en verkligt ”demokratisk” bostad. Med stigande välfärd har sedan symbolvärdet bleknat och stugan blivit för trång för att rymma den standard moderna hushåll anser sig behöva ha i vardagslivet. Med den valfrihet vi nu äger, liksom behovet att sätta vår individuella prägel på boendet, har typstugan framstått bara som en begränsning för det goda livet.

Kommunen har nu, sent omsider (2010), upprättat en detaljplan för småstugeområdet, där aspekter på kulturmiljövärden ingår. I planen framhåller man vikten av att bevara områdets tidsprägel. Planen utesluter inte förändringar och kompletteringar, men de måste ske på ursprungliga villkor. Husens volyin och kontur regleras med maximimått för byggnadsyta och takvinkel, och med ett enda bostadsplan som självskriven regel. Här ges också anvisningar om utformning och utförande av byggnadsdetaljer, med materialverkan och mått hos ursprungshusen som grund. Lovplikt gäller för alla slag av fasadändring. Vikten av grönplanering inom området framhålls också, även om inga detaljer anges.

För framtiden?

2010 års stadsdelsplan kanske man kan se sluta cirkeln i en ”Svartbäcksstadens” historia. Tillbaka till ursprunget, som grund för framtiden. Förhållningssättet, om ännu inte utvecklat i detalj, finns det anledning att överföra till trädgårdsstaden i övrigt. För alla delar inom området finns redan ett omfattande kunskapsunderlag, framtaget vid inventeringen av skyddsvärda miljöer på 1980-talet. Detaljerna därifrån kan systematiseras och läggas till grund för sätt att återanvända stadsbygden: byggnader och gaturum. Med en kunskapsbank, där man först säkrat vad man ser som kvaliteter i området, har man sedan (idealt) möjlighet att blottlägga brister, synliggöra behov och utifrån dessa se till lösningar som med minsta möjliga åverkan ger de bästa tillskotten, för funktion och i gestaltning.

Som stadsdelsplanen ovan angav, bör måttstocken vara den befintliga bebyggelsen. Den har här inom varje delområde en genuin tidsprägel, de är årsringar, som speglar dåtidens strävanden i samhälls- och bostadsbyggande och som var ett utpräglat kvalitetsarbete. Den bilden skall inte grumlas.

Områdenas karaktär vilar på grundelement, som också anfördes i småstugeplanen. Det handlar om hur byggnaderna på sin tomt samspelar inom kvarteren och i vilken relation de står till gaturum. Det gäller husets sättning på tomten, riktning och volymverkan med mått och taksättning, materialverkan,

färgsättning och byggnadsdetaljer, de senare med stor variation beroende på byggnadstid. Till detta kommer gaturummet med bredd- och riktningsverkan och komplement med grönska. Det är ett spektrum av egenskaper som vi självklart, som lekmän, inte listar. Likafullt är vi varse om allt detta. I de områden vi håller hus, präglar det byggda vårt undermedvetna och bidrar till hur vi självklart orienterar oss inom områdena och kanske också till hur vi gör våra vägval, som ibland kan tyckas vara irrationella. Och rivs något, eller ändras radikalt. Då ser vi det som gått förlorat! 1910 års planområde saknar fortfarande återanvändningsregler. Det bar helt tidstypiskt ett mångfacetterat innehåll och byggnader med väldigt skilda uttryck. Här finns ingen enhet. Det enskilda huset i dess originalskick får bli måttstock för förnyelsen: det handlar då om en träbyggnadskonst. Också enkla hus har sparsmakade utförande av karmar, lister, dörrblad, spröjsverk och konsoler. Återgång till panel i ursprungsform ger på alla sätt mervärde åt huset. Husen är också känsliga för volymförändringar. All väggisolering bör ske inomhus. I vissa fall dock, kan pålagda skyddsskikt ses som en tillgång. Fram till på 60-talet såg man ”sidi-plattor”, eternitsk:ivor, som ett bekvämt sätt att minimera fasadunderhåll. Nu ses de som ett miljöhot. Men vid en framtida sanering av fasader har man ofta den äldre beklädnaden intakt under, som en gammal tapet. En kulturskatt att ta vara på. En resurs i området, liksom inom 1925 års planområde, är trädgårdstomten. Om än med begränsat mått kan det finnas plats med bodutrymrne, en paviljong för nyttigt bruk, in mot tomtgränsen, som ofta gällde i de äldsta egnahemsområdena: en kvarleva från 1800-talets stadsgård.

Planområdet från 1925 är mer entydigt; bebyggelsen mer oöm. Husen är robusta, byggda med goda utrymmen och som fortfarande, på alla sätt, håller måttet. Många hus har också, trots fasadförändringar, kvar sin ursprungskaraktär och är, relativt lätt, möjliga att återställa. Det gäller inte minst ”eternithusen”. Rymligheten hos husen, med minst två lägenheter, är en resurs som kan komma till framtida nytta. Enfamiljsboende kanske inte kommer att vara lika självklart. Bostadsmarknaden förändras med en ökad andel små hushåll som söker lösning för sin särskilda bostadsfråga. Tjugo- och trettiotalens bostadsvillor rymmer möjlighet att inredas till fåfamiljshus

med kombination av olikstora lägenheter – i enlighet med stadsarkitekten Gunnar Leches gyllene princip. Kanske också, som Leche gärna såg, bli en generationsbostad, där föräldrar och barn tar våningsplats i takt med hur livet växlar. Här finns också en vind, som utan större fasad- och takingrepp kunde inredas med rum eller lokaler. Trädgården likaså: på gården mot den inre tomtgränsen kunde bli plats för en blygsam byggnad, en modern arbetsbod, en tankesmedja eller hantverkslokal. På motsvarande sätt kunde också parhusen längs Ingvarsgatan hanteras. Leches ”flexibla” bostadstyp hade kvaliteter inbyggda för framtiden, med utrymmen till förfogande, både ute och inne.

Tomtläget utmed järnvägen medger tillskott, närmast spåret, av en mindre byggnad för varjehanda bruk. Här borde annars långsiktigt bli ett handlingsprogram för att återställa de byggnader, parhusen som var en uttrycklig enhet, men som idag, i valfrihetens tecken, står med hushalvor som är varandras motsats.

För framtiden? Utgå från platsen. I yttre Svartbäcken, här i Uppsala, finns alla kapitel i 1900-talets svenska bo-stadshistoria representerade och tydligt återgivna. En vardagsstad i sin prydno och i grunden intakt. Områden med bevarad tidsfärg har ett högt besöksvärde. Särskilt idag, efter de snabba och drastiska förändringar som skett i svenska städer under det senare 1900-talet. Att komma till en plats med tydlig tidsprägel, gör djupt intryck hos en besökande och väcker minnen om barndom och uppväxtsår, och som då gärna har en positiv laddning. Det ”autentiska” berör. Väl bevarad och fungerande äldre stadsmiljö har samma marknadsvärde som en antikvitet med hallstämpel. Att bibehålla, förvalta och utveckla kvaliteter i det byggda ger mervärde både för samhälle och husägare. I detta fall: ta vara på stadsdelens karaktär av ”trädgårdsstad”. Här borde då finnas en handlingsplan för hur byggnader och stadsrurn skall hanteras: ett kvalitetsprogram förankrat hos alla. Vad gäller just ”trädgårdsstaden”: se till och utgå ifrån Hallmans (1910 års) plan, för att återskapa eller genomföra intentioner som aldrig kom till stånd. Där ges anvisningar om stadsdelsgrönska och som nu kan få ligga till grund för en särskild planteringsplan. T.ex:, trädsätt Gamla Uppsalagatan, som markering av ett viktigt stråk men samtidigt för att ”lugna” gaturummet. Gatan med sin nakenhet framstår nu så bred att den, trots 30-skylt, inbjuder till hög hastighet. Se också till Vikingagatan, i avsnitt med bredd som tillåter gatuplanteringar, t.ex. längs kvarteren invid Stiernhjelmsplan och i stråket upp mot Styrbjömsgatan och Tunåsen, även om där nu den gamla fonden är borta.

En satsning på kvalitetsprogram för stadens bygd, svarar mot den anda i samhället som Uppsalas motto vill teckna:

”Välkommen hit, välkommen hem!”